De undersöker risken för ökande metanutsläpp från arktiska grundhav

– För att undvika att jordens klimatförändringar går över i ett stadium som skulle innebära stora svårigheter för framtida generationer, är det enligt forskningen avgörande att jordens samlade växthusgasutsläpp håller sig inom den kvarvarande ”budget” av utsläpp som FN:s klimatpanel slagit fast. Hur stora de framtida utsläppen blir är dock ett område som behöver utforskas närmare om utsläppsbudgeten ska vara realistisk, säger Örjan Gustafsson, professor i biogeokemi vid i institutionen för tillämpad miljövetenskap och Bolincentret för klimatforskning vid Stockholms universitet, och han fortsätter:

– Marginalen för utsläpp kan i verkligheten vara mindre på grund av ökande utsläpp av bland annat den starka växthusgasen metan från arktiska system. Det är utsläpp som inte har tagits med i beräkningarna i Parisavtalet, när man uppskattat hur lite växthusgaser vi har råd att fortsatt släppa ut innan vi behöver nå netto noll utsläpp, 

Flera stora expeditioner

För att höja kunskapsnivån och bidra till mer exakta prognoser om hur framtiden ser ut för Arktis komplexa klimatsystem kommer forskarna i projektet att analysera provmaterial och data insamlade från flera stora expeditioner till Arktis nyckelområden.

– Vi har nu efter ett flertal stora forskningsexpeditioner till Arktis tillgång till den, vid en internationell jämförelse, förmodligen största samlingen av relevanta data och prover från sediment, havsvatten och luft i Arktis, utanför Ryssland, säger Örjan Gustafsson.

Större framsteg i förståelsen kring de sammankopplade kryosfär-klimat-metansystemen är beroende av fältbaserad forskning, samtidigt som expeditioner är utmanande i en geopolitiskt svår tid, med många pågående konflikter. Stockholms universitets stora samling data och prover är därför en viktig källa till kunskap för forskare över hela världen. 

Centrala forskningsfrågor, som kommer att ställas mot konkreta mätningar och observationer, är bland annat var i havsbotten de största källorna till metanutflöden finns och varför upptiningen ser ut att gå snabbare i havsbotten än på land. Resultaten kommer också att kartläggas geografiskt för att leta efter mönster i var de förhöjda halterna finns.

– Permafrosten och metanhydraterna i havsbotten tros innehålla enorma mängder metan, som skulle kunna frigöras till Arktis grunda hav och i värsta fall även komma ut i atmosfären. Vi hoppas kunna rama in hur dessa system fungerar och därmed förbättra kunskapsläget kring om det finns en risk för drastiskt ökande metanutsläpp i närtid, säger Örjan Gustafsson. 

Text Anette Gärdeklint Sylla, Stockholms universitet
Bild porträtt Rickard Kilström/Stockholms universitet