Hans intresse för stamceller föddes vid ett mikroskop år 1993. Där såg han vävnadsprover dels av en frisk och dels av en skadad ryggmärg från en råtta. Och runt den skadade ryggmärgen syntes något mycket oväntat. Nya celler hade börjat bildas tack vare att stamceller aktiverats av skadan. Det var en revolutionerande upptäckt.

– Visst, det var lite av ett klassiskt heureka-moment som forskare, menar Jonas Frisén, professor vid institutionen för cell- och molekylärbiologi vid Karolinska Institutet.

Därefter har hans forskning alltid involverat stamceller. Senast är ett projekt som ska teckna en stamtavla över släktskapet mellan en stamcell och färdig hjärt- eller hjärncell. 

Stort värde i långsiktiga anslag

Jonas Frisén har beviljats ett förlängt Scholaranslag av Knut och Alice Wallenbergs Stiftelse vilket totalt ger honom finansiering för tio års fri forskning.

– Det finns ett tydligt värde med långsiktiga anslag. Med dem kan du gå djupare och prova vildare strategier och när det fungerar så blir det riktigt bra, säger han. 

Som när idén kläcktes till att använda kol-14-halten i atmosfären för att åldersbestämma celler. Ett verkligt långskott på mål som träffade i krysset tack vare ett anslag från Stiftelsen. 

Störst uppmärksamhet fick forskarna när de använde kol-14-metoden för att påvisa en ständig nybildning av celler i den mänskliga hjärnan och hjärtat. Något som tidigare varit mycket omtvistat. I den mänskliga hjärnan sker nybildningen i jämförbar omfattning som hos möss men delvis på en helt annan plats.

Mössen har en stark nybildning av nervceller i delar av hjärnan som bland annat bearbetar dofter, men motsvarande nybildning saknas helt hos människan. Istället förnyas den del av hjärnan som kallas striatum och som utvecklats kraftigt under människans evolution. 

– Här regleras bland annat våra motoriska funktioner. När kommunikationen med striatum inte fungerar så rubbas rörelseförmågan, vilket syns bland annat hos patienter med Parkinsons sjukdom. 

Striatum har även en stor betydelse för högre kognitiva och intellektuella funktioner, och delvis för emotionell reglering. 

– Även beroendebeteende och belöningssystem ryms i striatum och dessa är plastiska, adapterbara system. Där kan man tänka sig att det finns en poäng med en nervcellsnybildning, eftersom det ger en mer formbar, plastisk funktion till hjärnan. 

Hur funkar det?

Grundforskning skiljer sig starkt från klinisk läkemedelsprövning. Här drivs arbetet av nyfikenhet och många forskningsprojekt startar utifrån den till synes enkla frågan: hur funkar det?

– Men i förlängningen finns alltid följdfrågan: vad händer när det inte fungerar och går det då att förbättra?

Tack vare den långsiktiga finansieringen kan forskargruppen följa upp fler spår än många andra forskare. Ett av dessa handlar om multipel skleros, MS. Under 2019 publicerade forskarna resultat i tidskriften Nature som visade stora skillnader i sjukdomsförloppet mellan människa och försöksdjur. Hos möss sker en nybildning av en särskild slags stödjecell vilket kan bromsa sjukdomsförloppet. Men den nybildningen saknas hos människa. Något som betonar vikten av att tidigt behandla MS-patienter för att bromsa sjukdomen.  

– Resultat som dessa visar att det verkligen lönar sig att gå vidare med grundkaraktärisering av fler sjukdomar hos människan. Vi skiljer oss troligen mer än vad vi tidigare trott från andra däggdjur.  

Ständigt nya spår

När forskargruppen använde immunsystemet som modellsystem för att utveckla en ny metod väcktes ett nytt intresse. I vilken ordning bildas egentligen immunsystemets olika celler och kan det ha en betydelse för utvecklingen av nya vacciner?

– Visst arbetar vi med många saker samtidigt och det är något mycket positivt eftersom det leder till korsbefruktningar mellan olika fält. Dessutom är det ett roligare sätt att arbeta – och att ha roligt är väl så viktigt. 

Nyfikenheten är en viktig drivkraft. Men även den lite mer oväntade frågan om evigt liv. Är det möjligt att förlänga livet med hjälp av kunskapen kring stamceller?

– Att utveckla metoder för nybildning av celler i hjärna och hjärta är ett sätt behandla sjukdomar som många dör av i dag. Åldrandet i sig är ett understuderat område vilket i sig är rätt märkligt eftersom det är en så universell fråga, säger han. 

”Knut och Alice Wallenbergs Stiftelse har haft mycket stor betydelse för min forskargrupp. Tack vare den har vi löst uppgifter som kräver långsiktiga satsningar med höga risker.”  

Jonas Frisén är en av våra mest prisbelönade och citerade forskare. Men han värjer sig mot formuleringar som ”framtida nobelpriskandidat”. 

– Det är bara tomt smicker och egentligen rätt olyckligt på ett personligt plan. Jag vill bli sedd som ett blankt papper i mötet med nya människor – inte som en symbol. Sen är det ju heller inte sant. Visst har jag lyckats rätt väl men egentligen inte så märkvärdigt, säger Jonas Frisén.

Text Magnus Trogen Pahlén
Bild Magnus Bergström