I vårt medfödda immunförsvar ingår komplementsystemet, ett fyrtiotal proteiner som cirkulerar i blodet där de bekämpar inkräktare och städar bort skräp. Ett av de viktigaste komplementproteinerna kallas C3. Det finns inte bara i blodet utan också inuti cellerna, och det är där Anna Blom studerar det.

– C3 i blodet försvarar oss men ställer också till problem. Man mår ju inte bra när man drabbats av en infektion eller inflammation, och det kan till stor del bero på C3. Men inuti cellen verkar det här proteinet enbart skydda oss. Det var ganska oväntat, säger Anna Blom, professor i medicinsk proteinkemi och Wallenberg Scholar vid Lunds universitet.

I dag finns läkemedel kallade komplementhämmare, som används just för att bromsa komplementsystemet i blodet när det blir så aktivt att det riskerar att göra skada. Men inuti cellerna är bilden alltså en annan. Anna Bloms grupp studerar bland annat C3 i betacellerna i bukspottkörteln, där diabetes uppstår.

– Det verkar som att C3 har flera funktioner i betacellerna som ger ett skydd mot diabetes, säger Anna Blom.

En av de processer som är rubbade vid diabetes kallas autofagi, då cellen ”äter upp” sina gamla och skadade organeller. I betacellerna fungerar den här processen dåligt om mängden C3 är för låg. C3 verkar också försvara cellerna mot attacker från interleukiner, signalsubstanser som utsöndras från immunceller vid infektioner eller inflammationer. Betacellerna kan dö i attacken – men om de innehåller C3 är de skyddade. I studier på möss, genmodifierade så att de saknar C3 i betacellerna, har Anna Blom och hennes kollegor visat att de utvecklar diabetes mycket lättare än möss som har proteinet kvar.

Från ifrågasatt till accepterad forskning

Anna Bloms grupp arbetar också med material från människor, bland annat donerad vävnad från bukspottkörtlar. Det får hon tillgång till genom LUDC, Lunds universitets diabetescentrum. Hon är väldigt glad för samarbetet.

– Autofagi och betaceller var inte något jag själv hade kunskap om från början, men forskarna där är så generösa med sin kunskap och sina datasamlingar! Min grupp spånar tillsammans med dem innan vi börjar våra försök, för att höra om våra idéer är helt galna. Det är ganska nytt för mig att ha kollegor på det viset och inte behöva göra allt själv.

Anna Blom har forskat på komplementproteiner i cellerna i tio år. Länge var hennes fält både smalt och ifrågasatt.

– Många hade svårt att acceptera att komplementproteiner som C3 faktiskt fanns intracellulärt också, och fungerade helt olika där jämfört med i blodet. Miljön är annorlunda, så proteinet binder till andra molekyler. Det roliga är att de nya funktioner vi upptäcker nu verkar vara, evolutionärt sett, just de gamla som fanns i cellerna redan innan mer komplexa organismer började utveckla immunsystem.

De av dagens läkemedel som är kopplade till komplementsystemet är hämmare, riktade mot proteinerna i blodet. Det vi ser är att man ibland skulle behöva mer C3, inuti cellerna.

Så sent som för några år sedan var hennes hypoteser så omdiskuterade att hon på en konferens fick delta i en session som helt fokuserade på kontroversen kring komplementproteiner i cellerna.

– Jag fick stå ensam och försvara min forskning och hela fältet inför ett par hundra personer, det var en upplevelse! Men det börjar bli alltmer accepterat. Numera brukar större konferenser i ämnet ha en särskild session om intracellulärt komplement och allt fler grupper arbetar med det. Fast just diabetes är det bara vi som fokuserar på.

Envishet nödvändigt för att vara forskare

Anna Blom växte upp i Polen och började sin utbildning vid universitetet i Krakow. Hennes mamma var också forskare, och Anna såg redan som liten hur mamman brann för sitt ämne. Det kändes naturligt att följa i hennes spår. En chans att skriva magisteruppsats vid Uppsala universitet tog Anna till Sverige. Hon tyckte om de värderingar hon mötte i den svenska akademin, och blev kvar. 2006 fick hon professuren i Lund och har byggt upp en forskningsmiljö kring komplementsystemet i flera olika sjukdomar.

– Jag är envis, det behöver man vara som forskare. Och strategisk. Det borde inte behövas tycker jag, men det gör det tyvärr. Man måste kunna anpassa sina projekt till den finansiering och de förutsättningar som finns och den gynnar ofta inte svåra, riskabla projekt som kräver långsiktighet. Därför är det fantastiskt att få ett femårigt anslag som det från Knut och Alice Wallenbergs Stiftelse.

När pandemin kom ökade pressen. Hur skulle en så experimentell grupp som hennes kunna fortsätta sitt arbete om man inte fick komma till labbet? Men det löste sig, med noggrann planering och flexibla arbetstider för att undvika trängsel.

– Alla administrativa möten och konferenser som försvann frigjorde verkligen tid för själva forskningen. Det var hur roligt som helst. Att få arbeta med mina unga kollegor är något av det bästa jag vet. När jag själv var ung forskare tänkte jag att alla ville samma sak som jag och gå samma väg, men folk har helt olika mål. Att få lotsa dem genom den resan är väldigt tillfredsställande.

Text Lisa Kirsebom
Bild Kennet Ruona