Volodymyr Mazorchuk får anslag till en postdoktoral tjänst för att rekrytera en forskare från utlandet till sin grupp vid Matematiska institutionen, Uppsala universitet.

Det vanligaste sättet att lösa ett matematiskt problem är att förenkla problemet. Det leder dock i många fall till att en hel del användbar information går förlorad. För att utveckla en mer avancerad teori, kan man därför bli tvungen att gå tillbaka och göra om det förenklade problemet till ett svårare problem.

Så sker inom kategoriteorin, en gren av den moderna matematiken som växte fram efter andra världskriget. Kategoriteorin skapar en generalisering av stora delar av matematiken. Att på detta sätt uppgradera begrepp inom ett område till mer generella begrepp kallas för kategorifiering.

Genom att formulera matematik på en mer abstrakt nivå kan man avslöja en gemensam struktur bakom flera delområden som annars inte verkar relaterade. Till exempel användes kategorifieringsidén i den så kallade Khovanovhomologin som utforskar knutar och metoder att skilja knutarna åt. Knutar, som kan ses som enkla rep hopsatta i båda ändar, är mycket användbara i bland annat studier av lågdimensionella rum.

Kategorifieringen av Khovanovhomologin ledde så småningom till att en ny teori utvecklades – den så kallade högre representationsteorin. Ett av syftena för Uppsalagruppens arbete är att generalisera den högre representationsteorin och på så sätt lägga grunderna till en abstrakt version av teorin.