Mia Liinason, professor i genusvetenskap vid Lunds universitet, har forskat på rörelser för kvinnors och HBTQI-personers rättigheter under många år. I dag gör hon det mot en mörkare fond än förut.

– Just nu syns en tillbakagång i rättigheter för kvinnor och sexuella minoriteter världen över, inte minst i Europa. Att rättighetskampen möter motstånd är inget nytt, men vi ser en fundamental förändring i hur motståndet formuleras, säger Mia Liinason som nu ska utforska både företrädare för rättighetskampen och dess motkämpar.

Dagens motstånd utvecklas i nya nätverk, hybrider av reaktionära grupperingar, framför allt högerextrema populister och religiösa fundamentalister. De går samman i rörelser som utnyttjar demokratiska medel och till och med hänvisar till mänskliga rättigheter när de argumenterar för att begränsa kvinnors självbestämmande och HBTQI-personers frihet. Mia Liinason pekar på att grupperna har en gemensam vilja att återtraditionalisera samhället, familjen och individen. Hon tar som exempel aktörer i Sverige som hävdar att feminismen skapar splittring, att vi behöver visa omsorg om det vi har för att skydda samhällets gemenskap och vårt lands identitet.

När extremhögern tar makten ser vi i flera länder en omförhandling av tidigare överenskommelser kring mänskliga rättigheter. Vilka blir de nya normer och värden som växer fram ur det här politiska skiftet?

De rättighetsgrupper och reaktionära motgrupper hon ska studera finns i samhällen där demokratin försvagas och populistiska partier har blivit starkare. De består av personer från såväl etablerade partier som civilsamhälle och gräsrotsaktörer, och spänner över hela den politiska skalan från höger till vänster. Båda sidorna utvecklas genom gränsöverskridande nätverk, som skiljer sig från tidigare mer hierarkiska politiska strukturer.

Vill utforska mobiliseringen för och emot

Tidigare har Mia Liinason studerat rättighetskamper på olika platser i världen. Hon har undersökt effekten av nyliberalism och globalisering och vad som händer när nationellt förankrade frihetsrörelser möts över gränserna. Det blev tydligt hur viktig den digitala tekniken blivit, och att rörelserna på senare år har lyckats skapa massiva världsomspännande kampanjer online. Med tiden såg hon hur aktivisterna reagerade på det ökade hatet och misstron på nätet, samtidigt som de fortsatte att bygga starka nätverk på sociala medier.

– Jag insåg att vi behövde utforska båda typerna av mobiliseringar, både de som kämpar för och ”emot” rättigheter, och lika mycket sättet de uttrycker sig på i sociala medier som på plats fysiskt. Det är fascinerande att de här till synes väldigt antagonistiska rörelserna faktiskt lånar och stjäl av varandra. Feministiska rörelser kan använda samma strategier som de reaktionära, och de reaktionära utnyttjar slogans och budskap som vuxit fram inom feminismen. Det som sker i interaktionen mellan dem är kärnan i mitt forskningsprojekt.

”Antigenusgrupperna”, påpekar Mia Liinason, skyller gärna samhällsproblem på nyliberalismen och globaliseringen. Att just genus och sexualitet ofta hamnar i centrum för de starkaste stridigheterna kan bero på att de på djupet berör personliga identiteter och upplevelser, samtidigt som de spelar stor roll för hur hela samhället organiseras.

– Debatten om de här frågorna präglas av känslor som kan vara motsägelsefulla. Där finns ilska och rädsla, men också glädje, hopp och omsorg. Det tycks pågå en slags omförhandling av grundläggande normer omkring mänskliga rättigheter i samhället. Vad leder det till för nya överenskommelser?

Måste väga in säkerhetsfrågor

Mia Liinasons forskargrupp, flerspråkig och med rötter i olika länder, ska nu studera skrivet material från såväl sociala plattformar som traditionella medier. Det kompletteras med observationer på plats av fysiska kampanjer, och i vissa fall med intervjuer.

– Intervjuer kan vara ett värdefullt instrument, men det är inte det enda. Som forskningsledare måste man alltid väga in frågor om säkerhet. Det kommer av naturliga skäl när man forskar på rörelser som vill andra illa. Minst en av mina kollegor som i många år har forskat på den extrema högern, föredrar att gå på evenemang och lyssna istället för att göra intervjuer.

Innan Mia Liinason började studera genusvetenskap var hon kulturskribent. För tio år sedan, som docent vid Göteborgs universitet och Wallenberg Academy Fellow, tänkte hon fortfarande att hon en dag skulle lämna forskningen och återgå till att skriva. I dag ser hon det annorlunda.

– Att få vara professor är speciellt och unikt, en möjlighet att vara mentor och guide åt andra forskare. Jag älskar fortfarande att skriva, men i min roll som professor är det min uppgift att arbeta för att forskningsmiljön ska blomstra, så att unga duktiga forskare kan utvecklas till forskningsledare i framtiden. Jag tycker fortfarande att det är väldigt viktigt att frågorna debatteras, men jag känner inte längre att det är nödvändigt att just jag gör det.

Text Lisa Kirsebom
Bild Åsa Wallin