När Europa fick sina första universitet på 1200-talet var den grekiska filosofen och naturforskaren Aristoteles läror en grundsten i undervisningen. Aristoteles levde omkring 300 år före vår tideräkning och har bland annat kallats formallogikens fader, men han gjorde också många viktiga arbeten i epistemologi – vetenskapsteori – och argumentationsteori.

Även om inga originaltexter finns bevarade, finns mycket dokumentation av hans tankar och föreläsningar. På medeltiden utgick man från det materialet och kunskaperna fördes vidare genom nedtecknade föreläsningar om Aristoteles arbete, och kopior av dokumentationen.

Vid Göteborgs universitet har Ana María Mora-Márquez, forskare i filosofi och Wallenberg Academy Fellow, i flera år närstuderat medeltida analyser av ett av Aristoteles argumentationsteoretiska verk. Hon och en forskarkollega har bland annat gått igenom flera nedtecknade kopior av 1200-talsföreläsningar – sammanlagt hundratusentals ord latinsk handskrift – som diskuterar ett verk kallat Topiken. Målet har varit att jämföra och finna den mest korrekta versionen av vad som sagts, men också att analysera innehållet och dra slutsatser om Aristoteles syn på argumentation.

Länge ansågs filosofens argumentationsteori vara idealistisk, att han ville bygga ett idealspråk. Men Ana María Mora-Márquez och allt fler andra forskare anser nu att Aristoteles syn var mer pragmatisk.

– Våra resultat har fått ett väldigt fint mottagande av kollegor internationellt. Vi har funnit flera som arbetar enligt samma linje och börjat bygga ett nätverk av forskare som studerar liknande teman.

En hypotes som skapar utmaningar

Enligt Ana María Mora-Márquez visar Topiken och den medeltida analysen av verket inte på en idealistisk syn på argumentation, utan propagerar snarare för att argumentation bör vara så bra som möjligt, med målet att visa att den egna positionen är mer rimlig eller acceptabel än motståndarens. Aristoteles var intresserad av hur verkliga diskussioner kunde förbättras, inte av hur de skulle ske i en idealvärld, menar Ana María Mora-Márquez.

Men den här hypotesen har skapat nya utmaningar. Den gamla, mer idealistiska, tolkningen av Aristoteles språkfilosofi gick nämligen hand i hand med en liknande tolkning av filosofens vetenskapsteori.

– Det är en vanlig uppfattning att hans tankar på det området också var idealistiska, att han menade att vi skulle sträva mot en idealsituation med en perfekt typ av vetenskap. Men naturligtvis spelar argumentation en stor roll vid produktionen av vetenskaplig kunskap. Om man då har en väldigt jordnära och handfast argumentation, hur passar den ihop med den ideala bilden av vetenskapen? Det verkar den inte göra. Därför menar vi att man också bör se Aristoteles vetenskapsteori som icke-idealistisk.

Arbete på tvärs över gränserna

Om man tänker sig att Aristoteles och hans medeltida uttolkare såg vetenskapen på ett mer pragmatiskt sätt, där målet inte var att få perfekta resultat utan att få bästa möjliga resultat givet sammanhanget, så kan man forma en sammanhållen bild där den pragmatiska analysen av Topiken passar samman med Aristoteles vetenskapssyn. Det är vad Ana María Mora-Márquez forskning handlar om just nu.

De senaste åren har hon börjat ingå i bredare samarbeten på ett sätt som hon länge har önskat. Hon säger att det beror på både den position hon har fått, och att hon själv blivit mer erfaren och bekväm med att kommunicera med filosofer som specialiserat sig på både samtida och historiska debatter.

– Jag känner att jag har hittat ett sätt att arbeta gränsöverskridande utifrån det medeltida fältet, kombinera Aristotelism med antik filosofi och samtida filosofi, och även med logik. Det känns väldigt värdefullt. Våra resultat kan spela roll inte bara för min lilla grupp medeltidsforskare, utan bortom den.

Ett nytt perspektiv är stort nog

Ana María Mora-Márquez är uppvuxen i Colombia. När hon först började studera vid Los Andes-universitetet i Bogotá föreställde hon sig att hon skulle bli ingenjör, men det gick snart upp för henne att hon var mycket mer intresserad av abstrakta frågor och filosofi än av företagande och industri. Hon bytte spår. Sedan dess har hon hunnit arbeta i Paris och Köpenhamn innan hon kom till Göteborg. Nu har hon fått ett förlängt anslag som Wallenberg Academy Fellow och känner att hon verkligen är på rätt plats och i rätt ämne. Något av det roligaste hon vet är att förbereda presentationer för konferenser och föreställa sig hur publiken kommer att reagera. När hon funderar på hur hon på bästa sätt ska få fram sitt budskap känner hon starkt hur mycket hon tycker om det hon arbetar med.

”Att vara Wallenberg Academy Fellow ger en mycket bra plattform för mig som ung forskare. Särskilt i Sverige, men också på andra platser.”

– Jag märker också att jag har mognat som forskare de senaste åren, mina vetenskapliga frågor blir mer nyanserade. Jag kan bryta ny mark utan att behöva tänka ”detta kommer att förändra allt”. Man måste inte åstadkomma en absolut förändring. Att justera vägen lite, förändra perspektivet för diskussionen – det räcker långt.

Text Lisa Kirsebom
Photo Johan Wingborg