– Jag är intresserad av det man kan kalla den fördigitala offentligheten, och vilken roll kvalificerad akademisk kunskap spelade där. Särskilt studerar jag humaniora, som filosofi, historia och litteratur. Det var ämnen som tog stor plats på en rad arenor under efterkrigstiden, säger Johan Östling.

Han tillhör historiska institutionen vid Lunds universitet och har just anställt två postdoktorer i sitt projekt. De blir del av en framväxande kunskapsmiljö på institutionen som omfattar flera forskare med gemensamma intressen.

Tidigare har Johan Östling bland annat givit ut en bok om Humboldts universitet som beskriver hur det moderna universitetet växte fram.

– När jag arbetade med det materialet var jag en solitär, det var jag och min bok, så som många humanister arbetar. I det här projektet får jag en möjlighet att fungera som forskningsledare för en grupp. Det är väldigt stimulerande, och jag är övertygad om att det är centralt för humanistisk forskning att bygga större kritisk massa än bara enskilda individer.

”När man arbetar med ett nytt forskningsfält som kunskapshistoria finns alltid en viss skepsis från angränsande fält. Att bli Wallenberg Academy Fellow innebär ett erkännande som ger kraft och energi. Jag får generöst stöd att bygga ut min forskningsgrupp, utan att någon lägger sig i den dagliga verksamheten. Det ger stor frihet att utvecklas.”

Vetenskap nådde allmänheten i pocketform

Johan Östling och hans kollegor kartlägger nu platser där humaniora var framträdande under decennierna efter andra världskriget. Ett exempel är tidningarnas kultursidor, där akademiker spelade en betydligt större roll än i dag. Den tidiga televisionen är ett annat exempel. Johan Östling beskriver tiden då TV började bli populärt, och hur det fanns en rädsla i samhället för att den nya underhållningen skulle leda till förflackning och vulgarisering. Vikten av folkbildning betonades, och det var ofta akademiker inom humaniora som stod för den, i program som det enormt populära Fråga Lund.

En annan viktig kanal från akademin till allmänheten var pocketböcker. Framför allt under 1960-talet såldes stora upplagor av ganska avancerad teoretisk litteratur.

– Det kunde handla om antikens mytologi, ny psykologisk forskning eller sociologisk teoribildning. Ofta var det auktoriteter som skrev om något som de själva forskat i eller behärskade väldigt väl. Det rörde sig ofta om kvalificerad vetenskap. Ändå var den anpassad efter en lite bredare publik, och den ompaketeringen är vi intresserade av att studera.

Här tycker sig Johan Östling se en skillnad mot dagens värld; ett mellanläge mellan akademisk och allmän kunskap som han menar tunnas ut. Han hoppas att projektet kan visa intressanta kontraster mot vår tid.

Samtidigt finns annat som är sig likt genom tiderna. Filterbubblor, påpekar han, är till exempel inget nytt.

– Att det skulle ha funnits en stor, gemensam offentlighet förr är delvis en illusion. Den uppdelning som vi ser i dag har funnits tidigare också, men sett lite annorlunda ut. Det fanns en rad områden som hade sina egna kunskapskanaler. Till exempel hade den kyrkliga offentligheten sina tidskrifter och förlag, arbetarrörelsen sina, och den nya vänstern gjorde upp med de borgerliga medierna och sökte alternativa plattformar. Det var då bokcaféerna växte fram i Västtyskland och Frankrike.

Nytt fält för kunskapen i samhället

Johan Östling har varit verksam som historiker i både Sverige och Tyskland. Men han började sin akademiska bana som molekylärbiolog, efter att ha läst naturvetenskapligt program på gymnasiet.

– Jag var egentligen mer intresserad av filosofi och historia. Men om man var duktig i skolan, särskilt som pojke, kändes det självklart att man skulle läsa naturvetenskapligt eller tekniskt program. Det fanns en outtalad hierarki där vissa utbildningar hade högre status, som teknisk fysik eller läkarutbildningen. Jag kom inte från en akademisk bakgrund, och då var det ett mycket större steg att börja läsa till exempel vetenskapsteori än naturvetenskap.

Efter en tid avbröt han dock studierna i molekylärbiologi och flyttade till Tyskland för att läsa tyska. Hemma i Sverige igen blev det historia och idéhistoria, och drömmen om att forska växte fram. Så småningom började han intressera sig för kunskapshistoria.

– Kunskapshistoria skiljer sig lite från vetenskapshistoria som fokuserar på de vetenskapliga institutionerna, och utbildningshistoria som koncentrerar sig på skolmiljön. Inom kunskapshistoria fokuserar man på kunskapens plats i samhället och i människors liv, hur den fungerar och sprids i miljöer utanför de lärda och pedagogiska institutionerna.

Det här är frågor som inte har studerats så mycket förut på ett samlat vis, men i Lund finns nu ett dussin forskare på fältet.

– Det är mycket för att vara inom humaniora. Min ambition är att vi ska lyckas vidga diskussionen om kunskap och visa på processer och kedjor som går bortom de etablerade institutionerna. Man kan säga att det är mitt större projekt, och nu blir mitt arbete som Wallenberg Academy Fellow en del av det, säger Johan Östling.

Text Lisa Kirsebom
Bild Magnus Bergström